Jag vaknar tidigt nu, oftare av instinkt än av väckarklockan. Det är beckmörkt nollfem fyrtiotvå, inte ens väglamporna lyser ännu. Jag drar på mig morgonrocken och sticker in mina kalla fötter i tofflorna. I hallen hör jag ljusstaken tändas och jag tänker samma sak varje gång: om bara några veckor är det julgranens sken som är det första jag ser när jag stiger ut ur sovrummet på morgnarna.
Jag går genom huset, låter julbelysningen lysa upp rum efter rum. Pappersstjärnorna i vardagsrummet, ljusstakarna i matsalen och köket, metallstjärnan i tvättstugan, papperstjärnan och ljusstaken i farstun, och så slutligen ljusstaken på toaletten. Den här rundan är alltid min.
Ibland skyndar jag iväg nånstans, klär på mig träningskläder i dämpad belysning och försöker störa så lite som möjligt. (Förr var det till jobbet jag skyndade, men det har inte hänt på så länge nu. Numera tänder jag inte ens lampan i badrummet, synar inte mig själv noggrant i spegeln längre.) Ibland, som just den här torsdagsmorgonen, kokar jag i stället glöggte, lagar frukost och bär med mig allt till vardagsrummet. Tänder ljusen på bordet och känner julstämningen komma på allvar när doften av tändstickstända ljus sprider sig i rummet. Och där sitter jag, i skenet från ljusen och stjärnorna och tänker på allt som är så nära nu, bara dagar borta: första advent, första lucköppningen, premiären för Jul med Ernst, det årliga julgodiskoket.
Det här året har inte bara fått mig att tillbringa mindre tid framför spegeln om morgnarna, utan också att förstå att man får leva en liten stund i taget, tänka i dagar, max veckor, i stället för i månader och år. Mina dagar, veckor, nu är just detta: stora tekoppar, tända ljus, tid för reflektion - ja, tidig julefrid. Det är inte så tokigt.