Årets julkalender, som baserar sig på böckerna om familjen Knyckertz av Anders Sparring, beskrivs som ”en varm och humoristisk julsaga som utspelar sig i en knasig tvärtomvärld”. Jag är helt obekant med böckerna så jag har ingen referensram över huvud taget, men premissen låter onekligen kul: en tjuvfamilj ska försöka fira en hederlig jul, men deras tjuvblod gör detta till en riktig utmaning. (Jag tänker förstås genast på Tjuvarnas jul, min absoluta favoritjulkalender!)
Om jag dessutom kan få lite snö och fina miljöer borde jag inte ha särskilt mycket att klaga på. Det verkar mycket lovande, för julkalendern har spelats in i Luleå och producenten Linus Stöhr Torell har utlovat riktig vinter. Som om inte detta vore nog spelar stjärnorna David Sundin och Gizem Erdogan pappa och mamma Knyckertz. Här snackar vi alltså maximal potential och skyhöga förväntningar. Jag är taggad, är ni?
Nu har det ju redan sänts åtta avsnitt av årets julkalender Mirakel och jag känner att det är hög tid för mig att skriva en liten recension (med betoning på liten)! Förra året var jag inte så imponerad och avbröt till och med tittandet halvvägs, vilket inte händer särskilt ofta. Jag hade haft väldigt höga förväntningar som sedan inte införlivades alls.
Jag har varit positivt inställd till årets tidsresesaga sedan start - att få ta del av julen på en herrgård 1920 och samtidigt behålla den moderna julen från 2020 kändes lovande.
Något av det viktigaste för mig i en julkalender är miljön. Det ska gärna snöa, vara ordentligt julpyntat och allmänt ombonat. Hittills får jag checka av alla punkter på den lilla listan för Mirakel! Jag är kanske inte helt såld på karaktärerna, men det gör än så länge inte så mycket. Jag tror att de kommer att hinna växa i mina ögon under resterande avsnitt, och det är ju bättre än att man tappar intresset halvvägs och väljer att stänga av. Gott betyg från mig alltså, kanske en blivande julkalenderklassiker!
Innan jag ledsagar er genom Netflix julfilmsutbud (som växer för varje dag som går!) tycker jag att det är på sin plats att definiera vad en “sevärd julfilm” innebär. Det kan säkert betyda olika saker för olika människor, och för mig betyder det definitivt olika saker vid olika tider på året - om jag är sugen på att smygjula lite under sommarsemestern letar jag inte riktigt efter samma sak som när jag vill maxa julkänslan under adventsfirandet.
Kortfattat kan man säga att en julfilm enligt mig behöver ha den rätta miljön - riktiga vinterlandskap eller livliga gator med julbelysning. Mycket pynt och värme, gärna på det där amerikanska viset. Man ska kunna pyssla framför den och lämna rummet för att hämta mer glögg utan att behöva trycka på paus. Jag vill kunna se den om och om igen, men det är inte jätteviktigt att skådespelarna är de allra bästa eller att handlingen är den mest genomtänkta. Julfilmer spelar helt klart i en annan liga där jag står ut med rejält mycket mer elände än vanligt. Just juligt elände tenderar vara ganska charmigt.
Nå, nu när ni vet vad jag menar med att en julfilm är sevärd så kan vi dyka rätt ner i mina femton tips!
Dash & Lily (2020)
⭐⭐⭐⭐⭐
Tekniskt sett är det här ingen julfilm utan en julserie, men den är för bra för att inte nämnas! Jag såg klart den igår och skulle i princip kunna se om den genast. Det är ju nåt speciellt med filmer och serier som utspelar sig i ett juligt New York, tycker ni inte? Jag läste boken Dash & Lily’s Book of Dares av David Levithan och Rachel Cohn för många år sedan och hade ganska höga förväntningar på serien, men jag behövde verkligen inte bli besviken.
Home for Christmas (2019)
⭐⭐⭐⭐⭐
Detta är också en julserie, som dessutom får en andra säsong nu i jul. Färggranna trähusfasader, snö, möjligheten att ta sig fram på spark även mitt i den mysiga stadskärnan - vad mer kan man egentligen begära? Lägg till humor och en klassisk (fånig) romcom-premiss och serien kan inte längre motstås. Läs gärna mer i det här inlägget.
Klaus (2019)
⭐⭐⭐⭐⭐
Klaus är en historia om hur jultomtssägnen kom till och den är alldeles magisk. Den lyckades till och med nästan röra mig till tårar vid ett tillfälle (!) och jag blev alldeles varm av julstämning. Läs gärna mer i det här inlägget.
Christmas Inheritance (2017)
⭐⭐⭐
The Holiday Calendar (2018)
⭐⭐⭐
Polarexpressen (2004)
⭐⭐⭐⭐⭐
Jag såg Polarexpressen för första gången ganska sent, men nu är den ett måste att mysa framför varje jul. Magin och stämningen är helt oslagbar.
The Christmas Chronicles
⭐⭐⭐⭐
Christmas Made to Order (2020)
⭐⭐⭐
Elf (2003)
⭐⭐⭐⭐⭐
Arthur Christmas (2011)
⭐⭐⭐⭐⭐
Jag undrar hur många filmer jultomtens verkstad ingår i. Kanske tusentals? Ändå är det man får se i Arthur och julklappsrushen något helt nytt. Jultomten lyckas nämligen dela ut två miljarder julklappar över hela världen på en enda natt med hjälp av en tomtenissearmé, ett gigantiskt rymdskepp (som förstås dras av tusentals renar) och ett högteknologiskt kontrollrum. Makes sense, eller hur? Läs gärna mer i det här inlägget.
Tjuvarnas jul - Trollkarlens dotter (2014)
⭐⭐⭐
A Wish for Christmas (2016)
⭐⭐⭐⭐⭐
Miljöerna är varma och vita, christmas cookies dekoreras, granen kläs, julsånger sjungs, kärlek uppstår - jamen ni hör ju, supermysigt och förutsägbart! Läs gärna mer i detta inlägg.
Christmas with the Kranks (2004)
⭐⭐⭐
Carrie Pilby (2016)
⭐⭐⭐⭐
Det här är egentligen ingen julfilm alls, men det är en väldigt bra film med vinter och julbelysning i bakgrunden. Jag såg den tidigt på säsongen i år och jag fick faktiskt lite julkänsla, så jag tänker passa på att tipsa på den i alla fall!
Ni har väl inte missat att Svt nu har släppt en trailer för årets julkalender Mirakel? Nu är det mindre än tre veckor (!) kvar tills det första avsnittet sänds och jag börjar bli riktigt taggad. Jag skrev ju om mina förväntningar redan i september men då hade jag inget annat än en synopsis och några pressfoton att utgå ifrån. Det är dags för en uppdatering, med andra ord!
Kortfattat om julkalendern: “I årets julkalender Mirakel dyker ett konstgjort svart hål upp på en herrgård som leder till att Miras och Rakels själar byter plats med varandra. Föräldralösa Mira från 2020 åker tillbaka till 1920 och välbeställda Rakel från 1920 hamnar i vår tid.” (Källa: Svt.)
En spontan fråga: kan det här vara den mest kändistäta julkalendern på ett bra tag, eller är det bara jag? Jag menar Johan Glans, Annika Andersson, Babben Larsson, Maja Rung, Dragomir Mrsic, Therése Lindgren, Marika Carlsson - för att nämna några. Jag älskar Johan Glans och har väldigt svårt att se att jag skulle kunna ogilla något han gör, så det här ska verkligen bli intressant. (Fast nu när jag tänker på saken var ju också förra årets julkalender, Panik i tomteverkstan, fullsmockad med välbekanta namn. Tyvärr hjälpte inte ens det inte upp katastrofen så mycket, och jag tröttnade efter några avsnitt.)
Något annat jag verkligen uppskattar är ordlekar. Ändå fattade jag inte att själva titeln är en ordlek förrän alldeles nyligen - de två huvudkaraktärerna heter Mira och Rakel. Jag hoppas att det säger något om humorn i julkalendern i stort, men det behöver det naturligtvis inte alls göra. Jag bygger upp orealistiska förväntningar baserade på väldigt lösryckta detaljer nu. Jag vet, jag vet.
Och så ett litet sidospår: Ända sedan jag hörde talas om handlingen har jag gått och tänkt på ett barnprogram som sändes ett sommarlov när jag var liten. Där reste barn i tiden på ungefär samma sätt som i årets julkalender - en flicka från 1990-talet reser i tiden och hamnar i samma rum i samma hus, fast år 1919. Jag har väldigt starka minnen av det och jag tycker att det låter så likt årets julkalender - det var en riktig deja vu-upplevelse när jag hörde talas om handlingen i årets julkalender. Jag har lyckats googla mig fram till att programmet jag tänker på är Spegel, Spegel, en australisk-nyzeeländsk serie för barn och ungdomar från 1995.
Nämen det är helt enkelt spännande decembermorgnar vi har framför oss, det är jag säker på. Jag längtar, gör inte ni?
Jag tittade ju på en julfilm i lördags när jag slog in årets första julklapp. Det var inte årets första julfilm (det var nämligen Holidate som jag nämnde i det här inlägget) utan den andra i ordningen. Den här gången valde jag Netflixnyheten Operation Christmas Drop!
Först ska jag kanske erkänna att jag bara tittade med ett halvt öga eftersom jag som sagt var koncentrerad på julklappsinslagning (jaja, Instagram också). Faktum är att det oftast är så jag tittar på julfilmer - kan utan problem låta dem rulla i bakgrunden hela dagarna medan jag gör annat, lite som julmusik. Lämnar rummet och tappar koncentrationen och scrollar på telefonen och läser till och med böcker ibland under filmernas gång, särskilt om det är en gammal klassiker som jag sett tusen gånger tidigare. Det är bara mysigt att ha något juligt i bakgrunden, som man kan fästa uppmärksamheten vid när man får lust.
Hur som helst, Operation Christmas Drop är en romantisk familjekomedi från 2020 med en välbekant story: person som har slutat firat jul av anledning X, träffar en ny person, blir förälskad och lär sig att älska julen på nytt. Vi har hört och sett den förut. Inget nytt under solen. Men frågan är ju snarare: Är den nåt att hänga i granen?
Operation Christmas Drop är faktiskt till viss del baserad på en verklig händelse - Christmas Drop är ett sedan 1952 årligen återkommande humanitärt uppdrag inom den amerikanska armén. Det här gör man dock ingen stor grej av i filmen, vilket kanske är till dess nackdel.
I filmen hotas denna viktiga humanitära insats av nedläggning av ekonomiska skäl, och det är Erica (Kat Graham), som själv inte längre firar jul, som skickas till militärbasen över julhelgen för att skriva den avgörande rapporten. Eldsjälen Andrew (Alexander Ludwig), militärbasens egen jultomte, ska se till att hon kommer på andra tankar och tar henne därför med ut till de utsatta områdena. En sak leder till en annan och ni kan säkert gissa hur det hela slutar.
Jag låter bli att hänga den här julfilmen i granen; jag kände för att ta fram skämskudden vid ett antal tillfällen, och jag tror inte att jag lär se om den. Den får två snökristaller av fem möjliga, bara för att jag har svårt för att ge något som handlar om julen ett svagare betyg än så.
Uppdaterat 16.9 med mer information om The Christmas Chronicles 2.
Snart är de här, alla nya julfilmer! Ja, om inte pandemin har satt käppar i hjulen för dem också förstås. I nuläget finns det nämligen inga uppgifter om exakt när Netflix släpper sina julnyheter, och inga trailers ligger ute i dagsläget (inlägget uppdateras).
Det är sannolikt att även Netflix har haft vissa produktionsproblem och utmaningar under det gångna året, så förseningar är att vänta. Kanske skjuts vissa släpp till och med upp till nästa år? Ingen vet väl det just nu (förutom möjligen Netflix själva), men jag håller i alla fall tummarna för att filmerna nedan släpps i år.
The Christmas Chronicles 2
Den 25 november kommer uppföljaren till The Christmas Chronicles, en av Netflix storsatsningar (med Kurt Russell i huvudrollen och namnen bakom Harry Potter och Ensam hemma i regissörsstolen) från julen 2018. Tomtemor spelas av Goldie Hawn. Netflix korta synopsis lyder: “Kate Pierce har hunnit bli en cynisk tonåring när hon återförenas med tomten för att sätta stopp för en mystisk bråkstake som tänker ställa in julen… för alltid.”
Robin Rödhake (Robin Robin)
“Stop-motion animerad kortfilm där en fågel som växt upp bland möss börjar ifrågasätta var hon hör hemma och ger sig ut på en resa för att hitta sig själv”, lyder Netflix synopsis för denna animerade julnyhet producerad av Aardman. Någon ytterligare information eller trailers ligger ännu inte ute.
Jingle Jangle
Jingle Jangle är en Netflix Original-musikal skriven och regisserad av David E. Talbert. Producent är artisten John Legend. Den här julberättelsen utspelar sig i den snötäckta staden Cobbleton, där man får följa leksakstillverkaren Jeronicus Jangle (Forest Whitaker). Ingen trailer finns ute ännu.
The Princess Switch: Switched Again
The Princess Switch (med Vanessa Hudgens i huvudrollerna)är en annan av Netflix julnyheter för 2018 som nu får en uppföljare. Julfilmer som utspelar sig i slottsmiljöer och som handlar om kungligheter på ett sätt eller annat brukar vara populära bland tittarna, så det är ingen större överraskning. En synopsis ligger ute på Twitterkontot Netflix Queue: “In the sequel, Duchess Margaret unexpectedly inherits the throne & hits a rough patch with Kevin so it’s up to Stacy to save the day before a new lookalike — party girl Fiona — foils their plans.”
Holidate
“Två främlingar som tröttnat på singellivet under högtider väljer att vara varandras dejt under storhelger, men arrangemanget hotas snart - av äkta känslor.” Det låter väl ändå tillräckligt förutsägbart för att kunna vara riktigt mysigt? Trailern ligger ute nu! Släpps den 28 oktober.
Christmas on the Square
I höst kommer också en julmusikal med Dolly Parton. Spännande? Jag vet för lite för att kunna kommentera det än, men julmusik är ju aldrig fel. Släpps den 22 november.
Årets julkalender i SVT heter Mirakel och tar med oss på en tidsresa. Flickorna Mira (Sarah Rhodin) och Rakel (Bibi Lenhoff) bor i samma rum i samma herrgård – men hundra år ifrån varandra. När ett konstgjort svart hål kraschar in på vinden skapas ett maskhål genom tiden som binder samman december 2020 med exakt samma dag, samma minut och samma sekund hundra år tidigare, 1920. Av misstag sugs de in i hålet och byter plats med varandra. Mira i Rakels kropp försöker hantera livet som fin flicka 1920, och Rakel får en chock när hon ställs inför i vår moderna tid, där hennes stiliga hem har förfallit i hundra år och blivit ett HVB-hem.
Jag tycker att det låter både underhållande och lovande, även om det för mig är lite oklart vilken roll julen spelar i kalendern. Om miljöerna är härliga och de får till 1920-talskänslan ordentligt tror jag att det kan bli riktigt bra, särskilt med komikerna Johan Glans (något av en husgud här hemma) och Babben Larsson i några av rollerna. Efter att förra årets höga förväntningar förbyttes i besvikelse, trots att snö, sagokänsla och humor definitivt förekom (det slutade med att jag inte ens såg alla avsnitt), är dock jag försiktig med entusiasmen. Jag väntar med spänning på att se mer bilder, och kanske en filmsnutt, från inspelningen.
Igår satt jag och pysslade framför en julfilm. En hel del nyheter har ju landat på Netflix vid det här laget, och jag har varit exceptionellt dålig på att se dem. En som jag varit särskilt intresserad av är den animerade filmen Klaus, som dessutom är den första animerade Netflix Original-produktionen som fått svenskt tal. Jag kommer inte ihåg senast jag sett en animerad film på något annat språk än engelska, men nu var jag tvungen att byta inställning för att få höra Björn Gustafsson göra rösten till karaktären Jesper.
Klaus – Copyright. The SPA Studios
Jesper är en bortskämd pojke som lever ett liv i lyx och flärd hos sin pappa, en gigant inom postservice. Jesper har inget intresse av branschen och har medvetet sett till att misslyckas på alla prov för att slippa lyfta ett finger. Hans pappa ledsnar dock och skickar Jesper till den gråa lilla hålan Smeerensburg där han ska starta upp ett postkontor innan han får återvända hem till sitt slöa drömliv igen. Smeerensburg är ett miserabelt ställe där barnen inte längre går i skolan och alla vuxna ständigt är redo att hoppa in i nästa fight med invånarna i grannstaden. Att Jesper ska kunna få de sura invånarna i Smeerensburg att börja kommunicera per post verkar osannolikt, och han är långt ifrån den första brevbäraren som försökt, men så en dag hittar han ett leksakslager hemma hos en storvuxen och ensam skogshuggare med yvigt, vitt skägg och det ena leder till det andra.
Klaus är en historia om hur jultomtssägnen kom till och den är alldeles magisk. Den lyckades till och med nästan röra mig till tårar vid ett tillfälle (!) och jag blev alldeles varm av julstämning. Den här animerade julfilmen klättrar upp till delad förstaplats med Polarexpressen, och det är inte att säga lite. Den får fem av fem snökristaller av mig, ifall ni inte redan listat ut det. Se den. Nu genast, omgående!
En av säsongens mest spännande nyheter är enligt mig definitivt dramakomediserien Home for Christmas. Det är en norsk Netflix Original-produktion av regissören och manusförfattaren Per-Olav Sørensen, som ligger bakom succéserien Störst av allt baserad på romanen med samma namn av Malin Persson Giolito. Också bland skådespelarna finns ett namn som är bekant från samma serie, nämligen Felix Sandman.
Home for Christmas handlar om 30-åriga Johanne (Ida Elise Broch) som är den enda singeln i sin familj och vänskapskrets. De konstanta kommentarerna och samhällets förväntningar på den perfekta familjejulen får henne till slut att starta en 24 dagar lång jakt på en partner att ta med sig hem vid jul. Säsong ett består av sex avsnitt. Än så länge finns ingen information om när serien släpps.
Julmys på norska, det måste man väl gilla. Eller vad säger ni?
Jag hör till dem som tycker att 2010-talet har varit ett gulddecennium för SVT när det kommer till julkalendrar - inte mindre än tre kalendrar på min uppdaterade topp fem har sänts under den här tidsperioden. (De flesta har jag ändå varit ganska neutralt inställd till, och en har faktiskt också hamnat på min lista över de absolut värsta julkalendrarna of all times.)
Panik i tomteverkstan, årets julkalender i SVT, känns som något som skulle kunna falla mig i smaken. Premissen är en riktig klassiker: allt färre barn tror på tomten, vars verksamhet därför är utrotningshotad. Tomten måste förstås göra något åt saken, och det illa kvickt. Barnkanalens programchef Johanna Gårdare har utlovat "riktig julfrossa" med såväl sagokänsla och snö som tomtar, vilket verkligen låter lovande. Dessutom ska den vara humoristisk, som en sitcom direkt från tomtents verkstad, och driva med traditionella tomtebilden. Nästan för bra för att vara sant. Än är det länge kvar tills julkalendern har premiär, men jag är redan nu intresserad. Möjligen inte så exalterad som när man avslöjade att Selmas saga skulle bli 2016 års julkalender, efter en enligt mig gräslig julkalenderinsats av SVT under år 2015, men jag är definitivt taggad.
Pernilla Wahlgren och Per Andersson spelar tomtemor och tomtefar i årets julkalender.
Allt är verkligen inte guld som glimmar... Dags för mig att släppa ut min inre Grinch igen. Förra veckan skrev jag om tre jullåtar som jag avskyr (det inlägget finns HÄR), och i dag tänkte jag uppröra er genom att räkna upp tre julkalendrar som jag verkligen inte vill se igen. Hurra! Först vill jag ändå säga att jag tycker att SVT:s julkalendrar i allmänhet är bra och stämningsfulla, och om ni inte känner för att bli grinchade idag så kan jag rekommendera dessa inlägg med julkalendertema i stället: Topp fem: julkalendrar (där får ni ganska snabbt en bild av hur jag tycker att en riktigt bra tv-kalender ska vara) och Alla julkalendrar jag har sett. Okej, nu kör vi.
Dieselråttor och sjömansmöss (2002)
En bild som skriker julstämning... eller?
Den här julkalendern har kallats för världens värsta julkalender så många gånger i den här bloggen att jag vid det här laget har tappat räkningen för länge sedan. Redan 2013 skrev jag ett inlägg där jag förklarade mina känslor för den här sorgliga ursäkten till julkalender. Jag ifrågasätter inte dess lämplighet som barnprogram - jag tror att jag förstår var charmen ligger, och det är ju jävligt roligt att be bordsböner som "äckelpotta, äckelpotta ähöh" och räcka ut tungan när man är liten - men jag kan inte för mitt liv förstå varför den sändes just som julkalender. Jag har faktiskt sett den två gånger, både när den gick på tv och för ett par år sedan när jag behövde friska upp minnet lite grann, men någon tredje tvivlar jag på att det blir. Jag blir ju illa till mods av mindre. (Till exempel av Pelle Svanslös, som ni kanske vet?)
Allrams höjdarpaket (2004)
Klicka på egen risk. Klippet är enormt enerverande.
Det här är nog den mest intetsägande kalendern i mannaminne. När jag ser tillbaka på den kommer jag knappt ihåg något. Det är inte ett gott tecken. Vad jag dock kommer ihåg är att jag tyckte att Allram Est var ett helt okej barnprogram, medan julkalenderversionen inte var det. Jag tycker att SVT i allmänhet brukar lyckas bra med att producera en kalender som tilltalar barn i alla åldrar, men också vuxna. Det hade definitivt inte lyckats här. Jag skulle väldigt gärna vilja veta om det var någon som faktiskt gillade den här kalendern, eller som har sett den nu i efterhand och uppskattar den. Jag vill förstå. Hjälp mig.
Tusen år till julafton (2015)
Den här julkalendern slog rekord i tittarsiffror - i genomsnitt 2,3 miljoner såg avsnitten. Vad jag undrar är hur många av de 2,3 miljonerna som fick julstämning under tiden. Inte jag i alla fall. Jag såg de avsnitt som intresserade mig personligen, men inte alla (särskilt de första tråkade ut mig till en helt ny nivå). Visst är kalendern, precis som Haag och Lundgrens Historieätarna, väldigt lärorik, men jag som ser på julkalendern huvudsakligen för att 1) få julstämning och 2) för att bli underhållen förstår tyvärr inte varför den prompt skulle visas om decembermorgnarna.
Jag tror att kalendern kunde ha räddats om man i högre grad diskuterade jultraditionernas historia och barnens roll i dem, i stället för hur man levde i stort (ett avsnitt av Historieätarna i den stilen kan man se HÄR om man har lust!). I grundskolan kunde man med fördel dra nytta av kalendern som sådan, men inte ens det är möjligt - på grund av en rättighetstvist med Sony (som äger rättigheterna till Historieätarnas originalversion Supersizers) kommer kalendern troligen aldrig att visas igen eller delas i någon form. Man kan alltså inte heller köpa den på dvd. Klantigt, får man väl ändå säga. KÄLLA
