Det är åtta år sedan ett inlägg på den här bloggen senast tillägnades en hemsydd julstrumpa. I ärlighetens namn har den julstrumpan inte varit fylld med gåvor sedan bilderna på den togs heller, för det har inte hört till mina traditioner. Men nu har jag en egen liten familj och tänkte införa en ny jultradition. Klart att vi ska ha julstrumpor alla tre!
Nja, riktigt så gick ju inte tankeprocessen, om jag ska vara helt ärlig... Egentligen slöscrollade jag när jag plötsligt såg ett lekfullt tyg som jag gillade, köpte det och funderade på vad jag skulle kunna göra av det först när det hade landat i postlådan. (Men visst, jag är ju alltid öppen för nya jultraditioner!) Den gamla julstrumpan fick fungera som mall och sedan pensioneras, eller i alla fall ta lite tjänstledigt tills vidare.
De nya strumporna blev klara i går efter mycket huvudbry och många sprättade sömmar - det verkar inte vara någon myt att man blir lite dummare av att amma, eller så kanske det beror på att man inte sover lika sammanhängande som tidigare om nätterna. Hoppas att min syhjärna återhämtar sig någon gång.
Det var alltså det senapsgula tyget med vita prickar och små snögubbar som jag klickade hem i all hast utan att veta vad jag skulle göra med det. Strumporna är fodrade med ett helfärgat senapsgult tyg, och de randiga kantbanden och den lilla öglan för upphängning kommer från ett loppisfyndat örngott. Det röda tyget hade jag redan i min ägo sedan förra årets stora lapptekniksprojekt.
Nu ska strumporna bara strykas (för ja, jag var för ivrig för att göra det innan jag fotograferade dem) och sen ska jag leta upp den bäst lämpade platsen i hemmet. Jag är så glad att jag hann sy något nytt inför den här julen också, om än bara något litet.
