Jaha. Då var vi alltså här då, i september 2022. För er kanske det inte betyder så mycket mer än att det är höst igen, men för mig betyder det att en deadline som började som ett osannolikt skämt närmar sig. På stadens årliga höstmarknad, som infaller i månadsskiftet september-oktober, köpte jag år 2012 ett julbroderi och konstaterade skämtsamt att jomen det här blir ett sånt där projekt som tar tio år att förfärdiga. (Jag bloggade faktiskt till och med om det.)
Tio år senare är jag fortfarande inte riktigt där. Vet ni hur lång tid ett decennium är, vet ni hur mycket som hinner hända på tio år? Jag har slutfört min utbildning, påbörjat en doktorsavhandling, pausat den påbörjade doktorsavhandlingen, haft fler än fem olika jobb, renoverat ett hus, flyttat in i det färdigrenoverade huset, bott åtta år i det renoverade huset, firat tio födelsedagar, förlovat mig, varit gravid, fött ett barn, firat barnets 1-årsdag och så vidare. Summa summarum: det hinner hända en hel del. Under tiden ligger ett julbroderi tydligen mest i sin originalförpackning, som med tiden blivit ganska skrynklig, sliten och grå, och väntar på att det ska bli dess tur att blomstra. Och på stadens årliga höstmarknad säljs det inga broderier längre.
Det tar alltså längre än tio år för mig att förfärdiga ett julbroderi. Who knew. (Min mamma kunde förmodligen ha gissat sig till det. Och möjligen alla som har sett min ganska imponerande låda med ofärdiga evighetsprojekt som väntar på rätt tillfälle. Ni ska veta att jag verkligen gör mitt bästa för att inte tröjan jag började sticka i våras och som i dagsläget endast saknar en ynka ärm inte ska hamna där. Jag menar, rent fysiskt gör jag inte så mycket för att se till att den inte ska hamna i den där lådan, men i tankarna stickar jag på den där ärmen nästan varje kväll, det gör jag faktiskt.)
Det ska sägas att det var ganska nära slutet förra sommaren när jag var höggravid och mest satt i soffan under airconditionern och handarbetade hela dagarna. Men så kom Ivar två veckor för tidigt och jag förlorade två veckor värdefull broderitid. Egentligen är det knappast mitt fel att broderiet inte är klart, nu när jag tänker efter?
Jag skulle verkligen vilja kunna säga att slutet är nära, att det kan gå, att jag fixar det här. Men det är blott ett julbroderi och jag är blott en människa som alltid har roligare projekt i tankarna. Ge mig tio år till och jag lovar - ja, jag lovar! - att det ska hänga på min vägg då.