I går var det årets stora kransfixardag. Första gången jag pysslade en egen krans var tydligen 2012 (så fint att jag har ett bloggarkiv att bläddra tillbaka i!), så det har blivit några kransar genom åren. Någon värst stor kransfixardag blev det ändå inte detta år - jag gjorde bara en krans till mig själv och en till mina föräldrar den här gången. Ibland har man mer inspiration, andra gånger mindre. Roligt var det förstås ändå!
I år gjorde jag stommarna av ståltråd, men oftast brukar jag bara ta en stadigare gren och böja den till en cirkel, vilket funkar förvånansvärt bra. Vill man ha en riktigt fyllig krans underlättar det förstås om man har en tjockare stomme, så behöver man inte fylla på så många lager för att uppnå önskad effekt.
Det jag gillar mest med att pyssla med granris är lättillgängligheten - för mig som bor på landet är det inte precis svårt att få tag på en rejäl mängd ris att jobba med. Min pappa brukar vara snäll och hämta det åt mig, och han låter mig dessutom ställa till med oreda i garaget fast jag ju faktiskt har ett eget att stöka i numera. Dessutom känner man sig så rejäl och hederlig när man jobbar med granris, väldigt mycket Ernst liksom. Det är också ganska svårt att misslyckas totalt.
Vi har en blå ytterdörr, och jag älskar kombinationen av rött och blått, så jag brukar nästan alltid göra en krans med rött band till oss. I år blev det ett tunt, klarrött sidenband på en lite tunnare krans. Nu börjar det kännas som jul på riktigt.