Mitt julfirande 2020 - från juldagen till tjugondag Knut

Vi fick snö och allt var vackert.

Jag gjorde inget särskilt på juldagskvällen, men jag hade åtminstone sminkat mig och fixat håret för att äta julmat hos mina föräldrar.

Det lästes julromaner, givetvis. Jag fick Tolv hjärtan till jul av Jenny Bayliss i julklapp och myste med den i soffan några julkvällar.

Ibland hade jag sällskap.

Och andra kvällar hade vi fikasällskap.

Jag såg på många julfilmer, mestadels om förmiddagarna. Elf är en favorit sedan länge!

Det fortsatte snöa och ingen var väl lyckligare än jag.

Det blev nyårsafton och i sista minuten svängde vi ihop en spontan nyårsmiddag med kompisgänget, komplett med ett litet dansgolv och discolampor.

En dag blev det lite shopping och glass, vilket var så ovanligt under pandemiåret 2020 att det förstås måste förevigas med ett mobilfoto.

Det blev många mobilbilder i allmänhet, för ett julpyntat hem är mitt bästa fotomotiv.

Jag tog många promenader i vintervädret.

Vi tog till och med en längre runda i nationalparken Lauhanvuori!

Och så fikades det ännu mer, såklart.

Läste och soffhängde lite till.

Säsongens sista pepparkakscheesecake inmundigades hos mina föräldrar.

Och så plötsligt packades tomtarna ner igen.

Men vänta, ett sista foto på julgranen måste jag väl få med!

Julgranspyntet monterades ned och gömdes bort, bocken stod ensam och stirrade ut över vardagsrummet och granen hade börjat barra. Det roliga var över för den här gången. Tur att det snart är dags igen!

Julgodiset är kokat!

Igår kokade jag och min vän Sofie julgodis tillsammans för fjärde året i rad. Det har blivit en mysig tradition vid det här laget, och jag såg väldigt mycket fram emot det. En stående tradition sedan ett par år tillbaka är att göra saffranskola och rocky road, och så brukar vi dessutom alltid prova minst en ny sort varje år. Vår rocky road har haft lite varierande innehåll genom åren - ett år använde vi oss av Dumle Gingerbread och en annan gång spiceade vi upp den med geléhallon. Det blev en liten twist även i år, kan jag avslöja redan nu.

Recept finns här:
Saffranskola med rostad kokos
Karibisk smörkola (årets nykomling!)

I årets rocky road fanns minimarshmallows, saltade cashewnötter, mjölkchoklad, mörk choklad och vanlig Dumle, samt den lilla twisten: en påse Ahlgrens bilar. Tuggmotstånd, olika konsistenser, sött och salt ska det ju vara i en rocky road, och den mixen lyckades vi bra med även i år!

Vilket är ditt favoritgodis till jul?

Årets pepparkaksgran

Jag har ju helt glömt bort att visa hur årets pepparkaksgran blev. Förra året gjorde jag ju för första gången en gran av pepparkakor (det inlägget finns HÄR), och sedan dess har det stått klart att det inte skulle bli något hus i år heller - det är helt enkelt för roligt och enkelt att göra en gran med hjälp av Heirols pepparkaksformar. Det blev en väldigt clean gran med snö, vitt och silvrigt strössel och lite polkagrisar, men någon gång ska jag minsann gå hela vägen och bara köra på med färger och mönster. Kanske nästa år?

 

Gårdagens granrispyssel

I går var det årets stora kransfixardag. Första gången jag pysslade en egen krans var tydligen 2012 (så fint att jag har ett bloggarkiv att bläddra tillbaka i!), så det har blivit några kransar genom åren. Någon värst stor kransfixardag blev det ändå inte detta år - jag gjorde bara en krans till mig själv och en till mina föräldrar den här gången. Ibland har man mer inspiration, andra gånger mindre. Roligt var det förstås ändå!

 

 

I år gjorde jag stommarna av ståltråd, men oftast brukar jag bara ta en stadigare gren och böja den till en cirkel, vilket funkar förvånansvärt bra. Vill man ha en riktigt fyllig krans underlättar det förstås om man har en tjockare stomme, så behöver man inte fylla på så många lager för att uppnå önskad effekt. 

 

 

Det jag gillar mest med att pyssla med granris är lättillgängligheten - för mig som bor på landet är det inte precis svårt att få tag på en rejäl mängd ris att jobba med. Min pappa brukar vara snäll och hämta det åt mig, och han låter mig dessutom ställa till med oreda i garaget fast jag ju faktiskt har ett eget att stöka i numera. Dessutom känner man sig så rejäl och hederlig när man jobbar med granris, väldigt mycket Ernst liksom. Det är också ganska svårt att misslyckas totalt.

 

 

Vi har en blå ytterdörr, och jag älskar kombinationen av rött och blått, så jag brukar nästan alltid göra en krans med rött band till oss. I år blev det ett tunt, klarrött sidenband på en lite tunnare krans. Nu börjar det kännas som jul på riktigt.

Årets julklapp (+ ett julklappstips!) och årets julvärd

I dag är dagen för julnyheter! I dag har nämligen både årets julklapp och årets julvärd i SVT avslöjats - den senare för bara några minuter sedan. Jag brukar inte spekulera i vilken sak HUI skulle kunna tänka sig att utse till årets julklapp, och inte vem som föräras med titeln som julvärd heller, så jag har varken förvånats eller fått mina önskningar uppfyllda. Ändå är det ju intressant att ta del av nyheter som dessa.

 

---

 

Årets julklapp: Det återvunna plagget

"Årets julklapp 2018 – det återvunna plagget – speglar de svenska konsumenternas intresse för nya hållbara alternativ och ökande oro för klimat och miljö. Med det återvunna plagget fångas en tidsanda där nya affärsmodeller och tekniska innovationer föds och tillsammans skapar en mer hållbar konsumtion.

Konsumentmakt, råvarubrist och klimatförändringar har fått en hel bransch att börja tänka på hur de ska kunna jobba i ett mer cirkulärt system, där materialen i våra kläder ska gå att använda gång på gång. Konsumenternas efterfrågan och tekniska innovationer har gjort etik och miljö till ett konkurrensmedel där den långsiktiga överlevnaden i modehandeln kräver en hållbar kollektion." (HUI Research)

 BILDKÄLLA

 

Jag tycker att det är enormt upplyftande att årets julklapp blev det återvunna plagget. Till skillnad från till exempel 2003 när mössan (ja, MÖSSAN av alla spännande saker i världen!) blev årets julklapp är det här verkligen en enkel, mjuk klapp som återspeglar vår tid - och som förhoppningsvis kan göra gott åt vår framtid. Om det nu ska konsumeras så kan det gärna göras med eftertanke, så att slå ett extra slag för återvunna julklappar är klokt. 

 

För första gången är årets julklapp något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ge bort, och jag tror att många tycker likadant. Det återvunna plagget behöver ju inte nödvändigtvis ens köpas, utan kan med fördel tillverkas av en själv om man är lite kreativt lagd. Eller så kanske man kan uppmuntra någon annan till att återanvända sina existerande plagg, till exempel genom Linnea Larssons bok Go recreate! 35 enkla remakes av återvunna plagg (med instruktioner för hur man syr om sina gamla kläder till barnkläder). 

 

 

Årets julvärd: Kattis Ahlström

 

 

Sedan 1959 har SVT haft en julvärd på julafton (vars största uppgift väl får anses vara att tända ljuset och presentera Kalle Anka). Under 30 år axlades uppgiften av Arne Weise, men när han gick i pension 2003 beslutade sig SVT för att i fortsättningen utse en ny julvärd varje år. Förra året var det första gången som tv-studion intogs av två julvärdar - Erik Haag och Lotta Lundgren - och det var också första gången som programmet var förinspelat, vilket upprörde en del tv-tittare. Själv såg jag bara själva Kalle Anka förra året, så jag kan inte uttala mig om det. Klart är i alla fall att många har varit spända på hur årets julaftonssändning ska komma att se ut. 

 

Nu är det alltså klart att årets julvärd är Kattis Ahlström, en erfaren programledare som bland annat lett Arvinge okänd och Eurovision Song Contest. Jag tror att det blir riktigt bra - hon verkar empatisk och lugn. Hon har väl jobbat på SVT så länge jag har levt (ungefär), så hon är välbekant i rutan. Jag märkte att jag blev lite glad att det inte blev Andreas Weise (som tippats av spelbolagen) eller Edward Blom. Årets julaftonsprogram blir dessutom livesänt och inte förinspelat, mysigt tycker jag!

 

Vad tycker ni om årets julklapp och årets julvärd? Hade ni några förväntningar?

En finlandssvensk jul

VARNING! LÅNGT, PEDAGOGISKT BLOGGINLÄGG AHEAD

---

 

Jag är finlandssvensk*. Det skyltar jag med i min presentation här på bloggen, och jag är oerhört mån om att alltid lyfta fram minoriteten jag hör till. Ändå har jag försvinnande få gånger skrivit om just finlandssvenskheten i den här bloggen. Jag menar, jag har ju upprepade gånger påtalat mitt hemlands brist på riktigt god julmust (särskilt på glasflaska), jag har ofta klagat på att jag fått läsa Allers julmagasin en vecka senare än alla julbloggare bosatta i Sverige och jag har tagit upp det faktum att det här i Finland anses helt legitimt att bjuda på vanlig, banal tomtegröt till dessert (!), men jag har aldrig riktigt skrivit om det finlandssvenska julfirandet.

 

En himla fin grej med det finländska julfirandet: jultårtor. Kan aldrig fatta hur något så enkelt som smördeg och plommonmarmelad kan vara så himla gott.

 

Jag måste väl börja med en disclaimer. Beroende på vilka influenser man haft i sitt liv ser ju jultraditionerna väldigt olika ut, och jag kan bara utgå från min egen uppväxt. Den finlandssvenska julen är väl något av en gråzon, ett mellanting mellan det svenska och det finska (men ändå, tänker jag mig, närmare det sistnämnda). Jag kan till exempel konstatera att jag har tittat på SVT:s kalendrar och Kalle Anka varje jul, och jag kan Svensson Svenssons julavsnitt utan och innan, medan min sambo aldrig i hela sitt liv har sett Benjamin Syrsa (och inte Arne Weise heller, för den delen) önska tittarna god jul. Jag har sjungit svenska julsånger hela min uppväxt och är mycket usel på de finska, trots att min finska är helt okej. Jag har aldrig bastat på julaftonsmorgonen, vilket jag vet att några av mina vänner ser som lika viktigt som skinkan på julbordet. 

 

 

LILLAJUL

 

Min favorittradition är den finlandssvenska lilla julen/lillajulen (hälsning från språkvetaren (jag): båda versionerna är korrekta). Tack vare mina wikipediaskills och mina många år som läsare av sverigesvenska julbloggar är jag väl medveten om att det finns något som kallas för lilla julafton (med många liknande namn och stavningsvarianter) också i delar av Sverige, men då är det fråga om dan före dopparedan, det vill säga den 23 december. Den finlandssvenska lilla julen infaller dagen före första advent och firas således alltid på en lördag. Det är dock ingen röd dag.

 

FUN FACT

Trots att finskans pikkujoulut ordagrant betyder 

lilla jul, hänvisar ordet inte till lilla jul    
(som firas endast i Svenskfinland** och på Åland),
utan till julfester i största allmänhet. Sådana  
som man kanske har med sina kollegor och vänner, 
och som ofta infaller många gånger på en säsong. 

 

 

 

LILLAJULSTRADITIONER

 

Som så mycket annat när det gäller jul var mina lillajulstraditioner flest (och viktigast) när jag var barn. Då var den där lördagen före första advent nästan lika spännande som självaste julafton. Jag satt rastlös klistrad vid köksfönstret för att inte missa lillajultomten, och ibland kunde jag tro mig få syn på hans små fotspår i snön. För som jag minns det var det förstås alltid vackert vintervitt utomhus. Ibland undrar jag hur mycket man romantiserar och förskönar i efterhand, och hur stor andel av ens minnen som faktiskt är sanna. Det hörde till att lillajultomten kom med någon mindre present - kanske en leksak eller en chokladtomte - åtminstone hemma hos oss. Lagom till lillajul delade vi ut miniatyrjulkort (nåväl, de var väl bara något mindre än en A6:a) i klassen, och om man ville kunde man ägna sig åt att kasta in julkort innanför dörren hos grannarna och skrikskrattande springa därifrån för att undvika att bli sedd. I tonåren var det viktigaste som fanns att hänga på en fest på lillajul. 

 

Förra året gjorde jag  Ett foto i timmen just under lillajul. Det var första året som vi firade genom att äta lite julmat, och framåt kvällen blev det både julfilm och glögg. En chokladtomte får jag fortfarande, men leksakerna har bytts ut mot en julgranskula eller en prydnadstomte. Det viktigaste är ändå känslan, stämningen, som sprider sig i kroppen när mörkret lägger sig den där lördagen före första advent. Snart, snart kommer julen.

 

---

*En finlandssvensk är en finländare som har svenska som modersmål. 

**Svenskfinland kallas de kustområden i Finland där majoriteten av finlandssvenskarna bor. Det är en social konstruktion - en finländare med finska som modersmål och som bor i samma kustområde skulle förmodligen inte säga sig vara bosatt i Svenskfinland. Svenskfinland bildar dessutom inte en geografisk helhet, utan områdena är något utspridda över den södra halvan av landet.

PEPPARKAKSCHOKLADEN GÖR COMEBACK!

 

(Disclaimer: Jag skriver typ aldrig om produktnyheter i den här bloggen, men DET HÄR ÄR FANTASTISKT!)

 

I den här bloggen har jag gång på gång tjatat om min favoritchoklad - Fazers pepparkakschoklad. Senast gjorde jag det HÄR och var rimligt upprörd över att den inte längre fanns att köpa. Den har nämligen varit en stående tradition i adventsfirandet hos mig sedan denna bloggs begynnelse.

 

Därför blev jag orimligt glad över en specifik nyhet i mitt Facebookflöde. HALLELUJA, Fazer har lyssnat på sina pepparkakschokladsfans och den återkommer nu till butikshyllan i ny förpackning. I stället för den 300 gram tunga mastodontchokladen blir det en vanlig kaka på 200 gram.

Chokladen lanseras också i Sverige (där pepparkakschokladen mig veterligen alltså inte tidigare har funnits). Borde finnas i butik i början av oktober. Undrar just hur många gram pepparkakschoklad jag ska äta den här säsongen.

Pepparkaksdags!

I tisdags var det äntligen dags. Det skulle nämligen bakas pepparkakor. Jag och mamma har en tradition kring detta (som med allt annat julrelaterat, egentligen), och precis som hon brukar hade hon svängt ihop mormors pepparkaksdeg dagen innan. Jag för min del behövde inte göra så mycket mer än att samla ihop mina pepparkaksmått, en kavel och en pepparkaksburk och inställa mig hos mina föräldrar prick kl. 16:00.

 

Efter många år av pepparkakstillverkning har vi en tydlig arbetsfördelning. Mamma - som är utbildad kock - bakar ofantligt mycket snabbare än jag, så medan hon fejar med kavel och mått håller jag koll på ugnen och förvaringen av de avsvalnade pepparkakorna (och kavlar och bakar lite när jag hinner med, vilket i slutändan brukar betyda att jag bakar typ 10 % av våra pepparkakor). Till min arbetsuppgift hör förstås fortfarande, mina snart 24 levnadsår till trots, provsmakning av pepparkaksdegen. 

 

 

Och degen smakade förstås precis så som den alltid har smakat. Jag har faktiskt bara smakat på typ två hemgjorda degar i hela mitt liv, eftersom mormors recept har gått i arv. Min kära vän Sofie har också ett fantastiskt kryddigt och gott recept som jag har stulit, men jag brukar inte använda mig av det så ofta (av respekt för traditioner, såklart). Det bästa med gamla pepparkaksrecept är att de är så där snirkligt handskrivna och mjölet anges i koppar i stället för deciliter. Älskar sånt. Mera mormödrar till folket! (Eller tja, min egen skulle räcka, har inte träffat henne sedan jag var nio pga. cancereländet.)

 

 

Eftersom vi båda skötte våra uppgifter väl blev pepparkakorna både fina och välgräddade men inte brända. Och det doftade ljuvligt och smakade ännu bättre, förstås. Nu kan första advent minsann komma!