Förra hösten hade jag en riktig handarbetshöst, i sann pandemianda. Huvudrollen innehades givetvis av Projekt Jullapptäcke, som förfärdigades i mitten av december, men i en av birollerna fanns Evighetsprojektet Julvepan - julbroderiet som jag köpte redan hösten 2012 och som stundtals legat undanstuvat och bortglömt bland mina evighetsprojekt, för att sedan tas fram igen och arbetas flitigt på i några veckor åt gången.
Målbilden har alltid varit den samma: en färdig vepa inom realistiska tio år, det vill säga allra, allra senast hösten 2022. Det började förvisso som ett skämt, för tio år känns ju som en absolut osannolik evighet när man är 19 år gammal och köper sitt första riktiga broderimönster - oceaner av tid, nästan ett helt liv faktiskt. I stället visade det sig vara ett för mig helt realistiskt tidsspann för ett projekt av det här slaget…
Den här våren och sommaren visade sig bli handarbetsårstider även de. Den där fantasivärlden som alltid hägrat någonstans långt i fjärran, den där jag har några extra timmar varje dag att viga åt handarbete, visade sig nämligen vara närmare än jag trott. I och med att jag varit helt ledig sedan början av juni har jag hunnit med en hel del (det mesta dock inte jul- utan babyrelaterat, ska sägas), och i juli fann jag mig åter sittande i soffan med Julvepan i famnen.
Jag säger inte att i år är året då det händer. Det är mycket möjligt att vepan inte hänger på min vägg den här julen heller (alla de där extra timmarna som jag hade i somras slukar en viss bebis just nu, och dessutom kom han två veckor för tidigt, så där försvann två veckor av värdefull handarbetstid på ett kick) men min tioårsplan känns plötsligt mycket realistisk - jag hann göra stora framsteg den här sommaren.
Nu lovar jag hur som helst dyrt och heligt att inte skriva ett endaste ord till om den här uttjatade vepan förrän den hänger på min vägg. To be continued, and förhoppningsvis avslutat.
