I augusti hittade jag ett mönster jag gillade. Det blev Night Stars Quilt från Quilty Love.
I början av september hade jag skurit ut mina 600+ lappar. Då bloggade jag om lapptäcket för första gången.
I oktober och november sydde jag block efter block.
I december kviltade jag flera kvällar i rad.
Och så i lördags sydde jag på kantbandet, klippte bort de sista lösa trådarna och blev äntligen klar.
Den längre berättelsen: från färgval och skiss till färdigt täcke
Jag visste tidigt att jag ville ha en klassiskt julig färgkombination i mitt täcke: röd och grön. Men jag älskar ju färg så jag visste också att jag inte skulle orka sy ett helt täcke i bara två färger (så här brukar mina lapptäcken nämligen se ut!), så jag började spåna på möjliga roliga kombinationer. Min första skiss hade en julgransgrön bakgrund, mörkgröna och röda mittstjärnor och rosa och vitt som avbrytarfärg. Men något fattades. Jag tittade på originalmönstret och insåg att jamen, blått är ju ändå rätt fint.
Till slut blev det prickiga mittstjärnor i rött och grangrönt, helröd bakgrund, blått och rosa som avbrytarfärger och så en rödprickig baksida. Tyget jag valde för kantbandet var randigt i grangrönt och vitt.
Sedan var det “bara” att börja låta rullkniven arbeta. Över sexhundra lappar i olika storlekar och färger skars ut. Det här gick förhållandevis snabbt - min iver var stor och jag ägnade mig åt detta på fikapauserna på hemmakontoret, någon lunchrast här och där, någon timme per kväll tills jag plötsligt var färdig. I det här skedet var jag så pass optimistisk att jag började fundera på om jag kanske till och med skulle kunna hinna sy två täcken under hösten… Det kan man ju skratta åt nu, om man har lust.
Det absolut tråkigaste är alltid att trimma ihopsydda lappar till rätt storlek och form. De trefärgade lapparna här ovan höll på att ta kål på mig. Jag fick varva med annat för att inte gå under av tristess och leda. Det var nämligen mycket viktigt att mittpunkten stämde prick på millimetern, och för mig - en novis på området trianglar - tog detta enormt mycket mer tid än det skulle ha behövt ta. Jag fick djupandas och intala mig att man lär sig något nytt varje gång och att jag kommer att vara smartare nästa gång. (Kanske.)
Klart roligast i sy-ihop-olika-rutor-med-varandra-skedet var att sy mittstjärnorna. Dem formligen spottade jag ur mig, det fanns ingen hejd på min flitighet. Att sy ett lapptäcke är en bergochdalbana, det ska jag säga er. (Den metaforen får det mig att förstå varför en del uppskattar bergochdalbanor. Själv gör jag det nämligen verkligen inte.)
I slutskedet förstod jag att det här var ett speciellt täcke. Det mest tidskrävande jag någonsin gjort (och då har jag ändå sytt ett antal lapptäcken vid det här laget, och hållit på med samma julbroderi i åtta år), det största täcket jag någonsin sytt (note to self: min symaskin klarar inga större täcken än så här), det pilligaste och utan vidare det roligaste jag någonsin fått mig själv att sy. Detta arbete kan, och ska, aldrig glömmas. Kanske blir det en släktklenod. Kanske förstör min katt det om en vecka… nänä, det ska jag givetvis se till att hon inte gör. Hur som helst: en märkning var på sin plats. Jag bestämde mig för att vara väldigt old school och brodera dit mina initialer och årtal för hand. Det kändes rätt i sammanhanget.
Och så: slutresultatet!
Jag är fruktansvärt nöjd. Trött också. Men mest nöjd.
